Moa

Jag minns än då vi hämtade henne, hur hon slängde sej på rygg och ville bli kliad på magen. Den fula handduken hon satt på i bilen och hur Systeryster tvingade mej att torka slem ur ögonen på henne dagen efter. För annars skulle hela ögonen bli fulla av det, lilla jag tänkte inte så långt att Systeryster själv skulle ha kunnat torka bort det. Jag byggde hinder i trädgården och hoppade med Moa. Hon kunde klockan och visste när familjemedlemmarna skulle komma hem, hon älskade ost. Moa var världens bästa hund, lekkamrat och kompis. Ibland var det bara hon som "förstod". Bilden föreställer in rätt ung Moa (tror det är första sommaren) som sitter på kanten till ett av de tre hålen min far grävde på bakgården. Älskade hund!

Min mest pålitliga vän sedan 10 år är borta. vår hund, Moa. Har vetat att det kommer att hända, nästan väntat på det i snart ett år, men det känns ändå så...jävligt på något sätt. Hon var gammal och sjuk, orkade ingenting, hon hade inget liv, det skulle ha varit själviskt att ha henne i liv längre. Men samtalet från mamma kändes ändå som ett slag i magen. Moabofs var borta, begravd i sin korg, bredvid Gunnarkissen. Jag kommer ALDRIG att få se henne igen. På något sätt kändes det inte så svårt från början, men det blir bara värre. Jag antar att jag inte riktigt insåg det i torsdags, att hon verkligen är borta. Men nu har jag svårt att somna på kvällarna och ingen att prata om det med. Ingen som riktigt förstår hur viktig hon var för mej.Hon var där när jag var ensam och rädd, när livet svek och jag mådde skit. Hon tittade sorgset på mej när jag grät och ville vara nära. Ofta var hon den enda som fanns där.Visst fanns det gånger då man var irriterad, men det vill jag inte minnas. Jag villl minnas de roliga och bra sakerna. Jag vill ha fina minnen.

Det här hittade jag då jag läste genom gamla inlägg från x3m. Det sved lite i ögonen och saknaden sköljde över mej precis som om det var igår Moa gick ur tiden. Tror att Moa kommer att sitta på en pinne i mitt minne för alltid, hon var så fin! <3