Sitter och äter dagens middag, makaronivälling. Som nästan alla andra kvällar den här veckan har jag suddat på utan att få något gjort. Speciellt det där med maten vill lämna. Och det är ju lite kasst. Men det är ju så ofantligt tråkigt att koka åt bara sej själv, det går bättre om man är två. Skulle jag bo ensam på heltid skulle jag antagligen tyna bort alternativt bli smällfet på grund av godis. Eller också skulle jag ta mej i skinnet och bli riktigt skötsam. Men nu bor jag ju bara ensam på deltid, och det är ju tur. Skulle bli galen av att bo själv också.
Har sett fram emot CSI hela dagen, bara för att snopet konstatera att de slutat med CSI-klassikerna... :( Får lov att kolla på ett avsnitt eller två från boxen.
Angående rubriken.
Folk pratar alltid om hur jobbigt tonåringar i typ puberteten har det. Men jag (som iofs hade en väldigt lugn tonårsperiod hemma med parentalet) anser att det är mycket värre nu. Bara en sån sak, vad är jag? Flicka börjar låta lite nää, kvinna låter inte heller som jag. Fast det är ju det jag är egentligen, känns bara inte så än. Och sen, vad vill jag med mitt liv, vad vill jag göra, hurdan vill jag vara o.s.v.... Har jag gjort korrekta beslut eller kommer jag att ångra mej angående något. Skulle kunna hålla på sådär hur länge som helst.
Tror att även detta har att göra med min ålderskris. Jag känner mej stressad på något vis. Dessutom är den här åldern skrämmande på något vis. Man är ännu så nära barndomen, man minns det som igår (och längtar ibland tillbaka...) men man är ändå vuxen.
Nåväl, nog filosoferat för i kväll.
Imorgon kommer favorit-Alexander hem! Jeij! Känns som att han varit borta i flera veckor... Har saknat mer än vanligt den här gången. Beror kanske på att han var hemma så länge innan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar